En vänlig auktoritet har gått ur tiden. Gerard Unger (1942–2018) till minne | Arina Stoenescu

Jag hade länge hört talas om den holländska grafiska formgivaren Gerard Ungers typografiska arbete och beundrade hans typsnitt Swift som hade lanserats 1995 och var mycket populärt precis när jag hade avslutat mina studier vid Konstfack. Alla ville använda Swift och det var många tidningar som ikläddes den eleganta Swift kostymen.

Typsnittet, dess design och inte minst namnet gjorde ett starkt intryck på mig, på samma sätt som människan Gerard Unger imponerade med sin kunnighet och lågmälda framtoning. Han hade varit verksam som formgivare sedan avslutade studier på Gerrit Rietveld Academy, Amsterdam 1967 och samma år även arbetat som assistent åt Wim Crowel.

Jag trodde att jag hade sett Gerard Unger på en ATypI-konferensen eftersom han var aktiv och sedan länge involverad i dess styrelsearbete. Men första gången jag träffade Gerard Unger var det faktiskt när han kom till Stockholm, vintern 2011, på inbjudan av Stockholms typografiska gille och Södertörns högskola. Under min sista tid som ordförande för STG planerade Eva Wilsson och jag att bjuda in Gerard Unger till den då nystartade Typsnittsdesign och fontutvecklingskursen på Södertörns högskola och kombinera undervisningsinsatserna med ett lämpligt STG evenemang. Att vi kunde använda två starka institutioner för denna inbjudan var tacksamt och han kom och medverkade både i studenternas undervisning samt höll en föreläsning för STG, »The influence of technology on (my) letterforms«, i samband med ett fint och mycket uppskattat Julgille.

Andra och tredje gången jag träffade Gerard Unger var 2014 och 2015 på University of Reading campus där jag hade påbörjat doktorandstudier i typografi. Han var en flitigt anlitad och älskad föreläsare och hade arbetat som lärare både i Holland på University of Leiden, och Gerrit Rietveld Academy i Amsterdam och på University of Reading i Storbritannien. Gerard Unger hade närhelst man mötte honom en mild utstrålning, en varm närvaro och var alltid lika väl förberedd och generös med sina kunskaper. »Om du vill får du gärna komma och lyssna!« brukade han lättsamt säga när vi möttes i korridoren på Department of Typography & Graphic Communication vid University of Reading.  Jag lyssnade på en mycket spännande föreläsning om den franske typsnittsdesignern Roger Excoffon och minns en annan fascinerande berättelse om Ungers typsnitt Alverata. Jag förstod från Eva att han gjorde en hel del efterforskningar för Alverata under Stockholmvisiten. Förutom typsnittet som släpptes 2014 hade Gerard Unger (drygt 70 år fyllda) lagt fram sin doktorsavhandling om arbetsprocessen med Alverata.

Från vårt möte i Stockholm minns jag hans dråpliga replik om varför man inte kan använda seriffbokstäver för trafikskyltar: »You can not park on seriffs!«. Gerard Ungers nyfikenhet lever vidare i hans arbete och den generösa inställningen till kunskap finns kvar i minnet av hans lärarinsatser.

Arina Stoenescu

Gerard Unger och Arina Stoenescu. Foto Irene Thiesner.
Referenslänkar:

Publicerat av

STG

Stockholms Typografiska Gille vill höja kvaliteten på svenska grafiska produkter. Vi debatterar och engagerar oss i utvecklingen inom vårt yrkesområde, studerar och samtalar om konsekvenserna av ny teknik. Vi kritiserar dålig grafisk kvalitet. Genom dessa aktiviteter hoppas vi kunna skapa en större medvetenhet hos såväl producenter av svenska grafiska produkter, beställare av grafisk form och typografi som hos den läsande konsumenten.

En kommentar till “En vänlig auktoritet har gått ur tiden. Gerard Unger (1942–2018) till minne | Arina Stoenescu”

  1. Jag var en av studenterna som gick ”Typsnittsdesign” på Södertörns högskola då Gerard Unger kom för att se på våra arbeten på skolan. Kastas tillbaka när jag ser igenom foton från 2011 och minns hur roligt det var! Nervöst först. Hans närvaro var ändå lugnande och han fick iallafall mig att se det jag hade gjort, och också se att det hade ett värde. Ett försök att tillverka ett typsnitt.

    Samma kväll på Pelikan (Arina, Stefan H, Eva Wilsson och Gerard): vi sitter tätt ihop, och allt vi berättade för varandra kändes då i den stunden, att bättre än så här kan det inte bli. Så minns jag.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.