Det finns starka skäl att ge uttryck för bokstavskonstens betydelse och påminna om dess utveckling och rötter. Att dess svenska del är rik och intressant framgår av Geiths berättelse – hon har ju själv en viktig roll och kan relatera den till det mesta som varit avgörande för kreativitet och kunnande. Hur mycket forskning och nyfiken blick för olika impulser som ligger bakom den bokstavskonst vi fått del av i modern tid tål alltid att belysas mera. Respekten för yrkeskunnandet kan man inte ta för given.
Bokstäverna har ju alltid sina fiender. Den långa vägen från de ristade stavarna, genom munkarnas scriptorium och till graffitins skenbara tygellöshet har inte varit utan problem, och de som trodde att boktryckarkonsten med lanseringen av alla nya fina typsnitt skulle få allt att blomstra fick också inse att den högre kalligrafiska konsten hotades av massproduktionens likriktning.
I konstens historia finns olika prov på föreställningen att dess uttrycksmedel måste slås sönder för att kunna återskapas i nya friska former. Bildkonstens nollpunkter finns det gott om exempel på. Bokstavskonsten kommer inte undan. ”Krossa bokstävlarna mellan tänderna gäspa vokaler” skriver Gunnar Ekelöf i en berömd dikt i debutboken Sent på jorden. Men ett skriftsystem av något slag måste vi ju ha, och om det inte är byggt med bokstäver måste något annat till.
Det är illa att bokstavstrogen kommit att betyda blind tro på den exakta ordalydelsen i en religiös urkund. Risken att förväxlas med fundamentalisterna, det fria ordets bekämpare, gör ordet oanvändbart för vad det annars skulle kunna stå för: försvaret för det centrala elementet i det skriftsystem som i sin tur är det fria ordets viktigaste bärare. Tvärtemot de bokstavstrognas ideal.
Vi skålar för bokstavskonsten, men bokstavstrogna är vi inte.
Jonas Modig
Ordförande i Föreningen Biblis